men drar dem förskräckt tillbaka. Nu når vattnet över fotknölarna här också. Och fram under sängen kommer det potatisar simmande i sällskap med kruset med tjärngrädde. Kruset lyckas Erdme att fiska upp, och eftersom det nu ingenting blir tjärnat i alla fall, så dricka flickorna utan vidare ur grädden. Och under tiden skratta de åt varandras vita mustascher. »Mamma», säger Katrike, »om vi får lov ut härifrån, vem kommer och hämtar oss då? » »Kungen skickar nog en av prinsarna », säger Erdme, som börjar bli ond. Och då skratta de sig halvt fördärvade. Men då kommer den ena att tänka på, att deras fina blankskinnsskor stå på golvet i klädskåpet och måste bli våta. »Å, mamma», säger Katrike, »du är ju kall och våt om fotterna redan. Var så snäll och ta fram våra skor.» »Ta fram dem själv», säger Erdme, som fortfarande darrar av köld och förtrytelse. Det svaret bli de mycket förtretade över, men eftersom Katrike måste gå till fortsättningsskolan på onsdagen, så tar hon itu med saken och skjuter fram en stol med foten till närheten av skåpet. Sen kryper hon ner på knä på stolen och öppnar skåpdörren. Skorna ligga och flyta för länge sen, och den ena är upp- och nervänd, så att vattnet rinner ur den i en lång båge när hon lyfter upp dem. Då börja de att tjuta, som om olyckan hade börjat nu som först. Tänk om de hade en aning om vad som förestår dem! Erdme känner sig allt rådlösare. 218