»Titta efter, om inte far kommer », säger hon till töserna. De titta ut genom fönstret och säga efter en stund: »Grannen Witkuhn försöker att driva ut kreaturen på vägen, men de vill inte gå.» »Är det så långt gånget redan?» tänker Erdme och får hjärtat ända upp i halsgropen. Men så rycker hon hastigt upp sig och hoppar ner från spiselbänken. Hur ofta har hon inte stått i timtal i iskallt dikesvatten? Hon kommer nog att stå ut med det här också. »Följ med till la’gården», säger hon. De bägge flickorna tro inte att de ha hört rätt. Ge sig rakt ut i översvämningen — usch då! »Sitt då här gärna för mig tills ni drunknar», säger hon. Då går det med ens upp ett ljus för dem. Ute på gården räcker vattnet redan upp till knäna —• ännu högre på töserna. De tjuta och gräla, men efter hoppa de i alla fall. Kreaturen äro alldeles som förryckta. Grisarna springa gnällande runt, runt, och korna rycka i sina bindslen så att de skava hål i händerna på Erdme, när hon skall lösa dem. Det är bara hästen som står stilla och undergiven och skälver. Herregud, och far som aldrig kommer tillbaka! Då står plötsligt grannen Witkuhn bakom henne —■ våt ända upp till midjan. »Jag har skickat iväg mina kreatur med Smailus», säger han. »Grisarna har kommit ner i diket och kommer att drunkna. Era djur får ni inte ut längre.» »Vad ska vi ta oss till granne? » Och hon vrider sina händer. »Det finns utrymme på höskullen. Det är bäst att ni skaffar upp korna dit.» 219