uppefter väggen. De se ut som stora råttor i en bur. Hur ska man kunna få upp dem? För de är för dumma för att stå stilla. »Det är karlstyrka, som fattas», säger grannen. Sen tar han sig för pannan och stönar sakta: »Och hon ligger där och kan inte röra sig ur fläcken.» Man ser tydligt, att samvetet slår honom, men han stannar. Det är ju Erdme, som behöver honom. Och just som man har fått upp den rödbrokiga på höskullen, står Jons plötsligt där — våt som en dränkt kattunge. »Jag hade skaffat en båt åt er», säger han, »men de andra kastade mig ur den. Under slagsmålet kantrade båten, och ett barn drunknade. Nu går det inte längre att komma fram till fots till landsvägsvallen.» Erdme känner på honom med händerna. Hans lemmar äro alldeles stelnade. Endast en skälvning visar, att det ännu finns liv i dem. »Granne», säger Witkuhn, »den ena kon har vi fått upp. Försök att få upp den andra också. Erdme vet hur det skall gå till. Hästen ska du släppa ut, så simmar han självmant till landsvägsvallen. Grisarna får man låta drunkna.» »Jag skall försöka om jag inte kan få upp dem också », säger Jons. »Omöjligt är det inte», säger grannen och vadar mot dörren. »Vart ska du ta vägen?» frågar Jons. »Mor ligger hemma i sängen och kan inte röra sig.» »Be då ett fadervår för henne», säger Jons. »På andra sidan vägen är det strömdrag nu, och där 221