kommer du inte igenom. Och stelfrusen blir du också.» »Jag måste!» säger grannen och går.------------- — De plocka ner dynghögen igen. Kokorna simma omkring på vattnet. Den svartbrokiga följer också villigt med på tegelupphöjningen, men nu vill dynghögen inte hålla stånd mot vattnet längre. Jons bryter ner foderhäckarna och tar också till svinhoarna. På så vis får han lite stadga i ställningen under kon. Grisarna hoppa högt upp på människorna nu i sin dödsångest — man får hålla dem ifrån sig med våld — och även hästen börjar bli orolig. Jons leder ut den, och ser man på! Sedan den en stund har gjort några fruktlösa försök att komma in i ladugården igen, ger den sig förståndigt i väg. De skyffla och stötta och stötta och skyffla och använda vartenda ämbar och varenda så de kunna få tag i för att själva stå så högt som möjligt. När de ha lyckats få upp den svartbrokiga också, ligger redan den ena grisen orörlig på vattnet. Den andra skriker fortfarande. Den lyckas de skjuta upp för dynghögen, så att hankommerupp påskullen, fastän halvkvävd. Mat fattas. Torra kläder fattas. Jons orkar ingenting mer. Han ligger i höet och har kramp. »Jag går in i stugan och hämtar vad som behövs», säger Erdme. Töserna skrika: »Du drunknar!» Men hon bryr sig inte om det. Vattnet på gården når upp till bröstet på henne. Det står inte längre stilla som förut. Virvlar snurra omkring och föra med sig isbitar, som äro större än 222