torvkokor. De komma säkert utifrån floden. Alltså måste en fördämning ha blivit sprängd. Men luften är lugn. Det ser ut att bli frost till natten. Från landsvägshållet till hörs ett dämpat sorl från människor och djur. Då och då ett skrik som i dödsångest. Men runt omkring är allting tyst. Allting är som dött för länge sedan. Inne i stugan räcker vattnet redan upp till bordsskivan. Stolarna flyta omkring. Kläderna, som förvaras i skåpet, äro fortfarande torra upptill. Bara det understa stycket hänger ner i vattnet. Hon rafsar åt sig så mycket hon kan få tag i. En lycka är det, att Jons’ fårskinnspäls fortfarande ligger till torkning uppe på ugnen. Han åtminstone ska få det varmt. Två eller tre gånger går hon fram och tillbaka med full börda och håller armarna högt upplyftade över vattnet, och för var gång bli virvlarna starkare. Sen klär hon av sig, gnider lemmarna varma med hö och gräver ner sig naken i höet. Och medan töserna gråta högt och Jons ligger och skakar i feber, somnar hon och sover som en stock hela natten. —• —■ — —■ Gryningen är röd, och på vattenytan blänker det en tunn, blekblå isskorpa, i vilken de smutsgrå isblocken ligga infrusna. Hon tänker på den gamle rånmördarens profetia. Om någon nu ville ge sig i kamp med vattnet, skulle den vassa isen skära sönder hans kött med tusen knivar. Nu har allt det gått i uppfyllelse, som gubben hotade med en gång. Utom det, att de inte ha blivit sittande i skorstenen. Fast hade de stannat kvar i boningshuset, så vete Gud hur det hade gått! Det som där kal- 223