las för tak hade aldrig burit dem. Hörnstolparna stå snett och vint, och stugan ser ut som en rågskyl som håller på att ramla. •—• Hon stiger upp och tar på sig kläderna. —• Kjolarna som hon hade på sig dagen förut äro fullkomligt genomvåta ännu, men de som hon hade burit över förefalla nästan torra. Töserna sova, och Jons ligger i feber och yrar. Korna ha gjort sig hemmastadda, och grisen vill ha sin frukost. När hon trampar lite tyngre än vanligt, märker hon att inte heller ladugården står riktigt stadigt. Och den var ändå byggd för att stå i evärdliga tider. Hur står det till med grannhusen runt omkring? I dag är luften klar. Man kan se dem som om de vore tätt inpå en. Hos grannen Witkuhn strömmar vattnet ut genom vindsluckan. Hade han lyckats att komma hem? Och lever hans hustru än? Hos grannen Smailus har skorstenen ramlat och slagit hål på taket. Den var nämligen byggd av tegel ända upp. Men vad är det för något, som står där tätt bredvid? Där är ju ett annat hus, som inte fanns där i går! —• I stället är den gamle rånmördarens koja försvunnen från sin plats. I Herrans namn — det är ju den som är det främmande huset tätt invid Smailus’ gård! Och den står inte stilla där en gång. Långsamt, mycket långsamt driver strömdraget den framför sig. För varje ögonblick tar den mer och mer riktning mot deras egen gård. Eller är det kanske inte vattnet som driver den framåt när allt kommer omkring? Så mycket kraft kan det knappt ha, för då skulle det inte ha blivit någon 224