isskorpa på det. Och vad betyder stören som höjer och sänker sig vid den bortre gaveln? Det är inte alls någon koja längre, det är en båt. —• En båt, som rör sig framåt, en båt, som styres. Hur var det, hade inte den gamla fågelskrämman talat om Noaks ark den gången? Där är den ju. Där kommer den ju. Långsamt kommer den, men den kommer. Kommer den inte rent av rakt emot deras hus, eller far den förbi? Erdme sträcker ut armarna genom luckan och skriker: »Hitåt! hitåt!» De bägge töserna hoppa högt i vädret. »Mamma, vad är det?» »Skrik, skrik, skrik!» Och alla tre skrika: »Hitåt! hitåt! hitåt!» Nu är den redan nära inkörsvägen, där björkarna stå med kronorna högt uppe i isen. Sannerligen, det är en riktig pråm med högt uppstående kanter. Dem har han under alla åren haft övertäckta med dynga för att inte grannarna skulle ana något. »Hitåt! hitåt!» Och nu kan man redan höra, hur isen splittras sönder med ett klingande ljud, där den skjuter sig upp mot trävirket och remnar framåt i långa sprickor. Och nu blir gubben själv synlig. En gammal får-skinnspäls hänger i trasor kring honom. Han svänger med stören och skrattar — skrattar — skrattar. »Granne, kom hit!» »Nu har jag i en hast blivit granne — hä? — Den käre grannen! Den värderade grannen — hä? Om vi nu skulle ha en talka igen, då skulle jag duga att ta med — hä?» Resan till Tilsit. i$. 225