»Granne — glöm det och hjälp oss!» »Ingenting ska bli glömt! Inga förolämpningar! Och inga krumbukter för att slippa möta mig! Nu ska det åkas på promenad förbi alla dem, som drunknar, och nu ska det skrattas som på bröllop!» »Granne — förbarma dig!» »Har du förbarmat dig? Ja, du har förbarmat dig! Du kastade till mig ett stycke bröllopstårta en gång. Det har du väl glömt för längesen. Men jag har inte glömt det. Därför ska du bli inbjuden nu till mitt lilla bröllopskalas. — Du och alla som du har med dig därinne. » »Stig upp, Jons!» Jons är långt borta. Han ligger och yrar om sommarängar och höbärgning. Och töserna skrika, att de inte vill. De vill hellre drunkna än gå in till rånmördaren i hans stuga. Men Erdme gör processen kort. Hon hugger tag i Urte och slänger över henne på gubbens tak, så att vasslagret nästan brakar itu. Och sen gör hon precis likadant med Katrike. Men Jons! Vad ska hon ta sig till med Jons? »Stig upp, Jons! Vi får lov ut på ängen och slå!» Och sannerligen för Gud stiger han inte upp! Han låter också ta på sig pälsen, som han har legat överhöljd med under natten. Men nu ska han över. Hur ska man få ner honom? För att kasta över honom på taket också, det går inte. Han skulle ramla av och falla i vattnet. »Jons, hoppa! Var nu förståndig och hoppa!» Men det gör han inte. Han ska ju ut på ängarna. Då får hon det infallet att kasta ut hö genom luften, så att det faller ner på gubbens tak och ligger där i små högar. 226