»Jons, ser du inte, att höet är pålastat nu! Hoppa över, annars far vi hem utan dig!» Höet! Det förstår han. Och — Herren vare lov! Han hoppar. Han blir sittande i ett hål i vasstaket, och där är han i säkerhet. Kreaturen kan man naturligtvis inte ta med sig. Korna ha foder nog, men grisen får väl svälta ihjäl, såvida han inte kan livnära sig av spillningen. Alltså i väg! Och gubben vänder och stakar båten framåt i riktning mot landsvägsvallen. »Tänker du inte hjälpa någon mer, granne?» »Vem har hjälpt mig — hä?» »Taruttis har bett för dig.» »Men talt till mig har han aldrig gjort — och Taruttis är förresten borta redan.» »Men Witkuhn finns kvar än, och mor Witkuhn, som ligger för döden.» »Witkuhn får drunkna. De ska drunkna allihop.» »Witkuhn ska inte drunkna. Och om du inte gör som jag säger — nå, jag är starkare än du och slänger dig i vattnet.» »Är det tacken, ditt kreatur?» »Tack eller inte tack — jag slänger dig i vattnet.» Hon har nävar som jäm — det märker han genast och lämnar svärjande stören i hennes hand. Och hon styr hän mot vägen — längs efter raden av de infrusna björkarna och fram över vägen. Långsamt går det — Gud, så långsamt! Isen gnisslar som om den grinade mot henne med tusen rovlystna tänder, och gubben dansar fram och tillbaka och hotar med att han ska leta reda på yxan och slå ihjäl henne. Men 227