hon skrattar bara och stakar sig fram tills Witkuhns gård ligger tätt framför henne. »Granne! Granne Witkuhn!» Ingenting rör sig. Inte en själ tycks vara vid liv längre. Ingen mer än katten, som sitter hoprullad som ett nystan på takåsen. Och över den söndersplittrade isen spolar vattnet runt om gavelväggen. »Granne Witkuhn!» Då rör sig något. Vad är det som långsamt skjutes fram i ljuset genom den mörka vindsluckan? Det är en bädd, som skjutes ut, och i bädden ligger den döda mor Witkuhn fastbunden med rep, och grannen kommer efter och skjuter på. Bädden faller ner i vattnet med ett plaskande ljud, och grannen simmar bakom den. Till slut kommer också katten hoppande med små försiktiga språng. När bädden har blivit fastbunden i aktern, klättrar grannen in till dem. »Hur fann du henne? » »Om hon hade drunknat eller frusit ihjäl, det vet jag inte. När jag bar upp henne på vinden, var hon för länge sen död.» Nu far man vidare. Grannen Witkuhn räcker tacksamt sin hand till gubben. Och denne griper den girigt och håller den länge i sin, precis som om räddningen hade varit hans förtjänst. Nu vill han också fortsätta att staka fram båten själv. Han lovar att inte fara förbi någon gård, som det fortfarande hörs rop ifrån. Han har fått smak på att rädda, sedan en medmänniskas hand vilade i hans. 228