Men Erdme räcker stören åt grannen Witkulin, för han är genomvåt och får inte bli stelfrusen. Nu som först har hon tid att se sig omkring. De bägge töserna sitta hopkrupna i en vrå, och Jons ligger och stönar uppe i vasstaket. Det är en egendomlig bostad. Inte stort rymligare än en avplankning för getter. Golvet består av ett slags långa åror, »putschiner», sådana som flottkarlarna använda att styra timmerflottarna med. Dem har han lagt tätt intill varandra och omsorgsfullt stoppat till och tjärat sprickorna mellan dem. En säng och en järnkamin — stort mer finns det inte i rummet. Och eftersom där inte finns någon murad spis, som behöver en särskild grund att stå på, så har hela kojan lätt kunnat lyftas av det stigande vattnet, ungefär som en flotte eller pråm. Från ytterligare tre gårdar hämta de ut de genomvåta och stelfrusna invånarna. De få krypa in i kojan och värma sig, för kol att elda med finns det också därinne. Den gamle rånmördaren går ideligen omkring från den ene till den andre och kan inte få nog händer att trycka. Om någon inte vill skaka hand med honom, överöser han honom med skällsord. Under tiden komma de allt närmare den höga vallen, på vilken landsvägen går fram. Det fattas knappt en tum i att vattnet sköljer över även den. Däruppe stå kreaturen och böla efter ladugård och foder, på vagnarna sitta de frysande barnen och gråta, och kvinnorna springa omkring med spannar fulla av rykande kaffe. 229