Och överallt höres kärrfogdens röst. Än här framme, än där borta, i villervalla och jämmer — överallt dyker kärrfogden upp och ordnar och hjälper och skjuter på hjulaxlarna och sätter bindslen på kreaturen och ordnar avresan, som sker undan för undan. Han är också den förste, som får se kojan komma flytande och sträcker fram båtshaken, med vars hjälp man tar land. »Det var sålunda ditt mästerverk!» säger han till gubben, när denne stiger ur. Han försummar inte tillfället utan anhåller genast att få sin pension. »Gå in till mitt först och värm er allesamman», säger kärrfogden. Då blir han med ens varse bädden med den döda mor Witkuhn i, som fortfarande flyter bakefter pråmen. Hans ansikte, som blivit svullet och rött av två nätters och dars oavbrutna ansträngningar, blir plötsligt smalt och grått. Han slår sig med sina knutna händer för pannan, och likt en som till sist grips av förtvivlan vid minsta lilla anledning, säger han halvhögt för sig själv: »Allting förgäves. Tjugu års arbete förgäves.» Men redan i samma ögonblick har han ryckt upp sig och står där stark och oböjlig igen. Ingen mer än Erdme har hört hans lågmälta utrop av förtvivlan. Bädden lösgöres och fiskas upp på landsvägsvallen. Och medan den långsamt höjer sig ur vattnet, stryka karlarna mössorna av sina huvuden. En av dem stämmer upp, och alla så långt bort man kan höra, även de som inte kunna veta ännu vad som försiggår, sjunga den gamla begravningspsalmen: 230