Jau su Diewu gywenkite Jus mylimi, ne werkite, Kunell, manö dekite, I zemé ir pakaskite. Eller i översättning: Herren skydde er, I kära! Sörjen ej en salig vorden, då mitt stoft I skolen bära bort att sänkas ned i jorden. Högt och andäktigt sjunga de, ty om det också, gud ske lov, inte är så många omkomna, så har ju ändå var och en begravt en förhoppning. Det är bara en, som har det så bra som aldrig någonsin förut. Det är den gamle rånmördaren. Han sitter nu mitt i den randiga soffan i kärrfogdens hemtrevliga rum och håller bägge händerna om en skål med varmt kaffe. Han gormar och spottar, visar sin tandlösa gom och berättar för alla, som aktningsfullt omge honom, hur klokt och förutseende han en gång byggt om sitt hus och hur många som nu fingo behålla livet tack vare honom. Därför, och av många andra grunder, kommer han nu också att få en pension av staten och kan sluta sina dagar som en högt aktad person. 231