XIV. Hur kan våren vara så obarmhärtig? Ju varmare dagarna bli, desto frostigare dimmor utandas det genomfrusna kärret. Ju klarare solen skiner, desto mer elände bringar hon i dagen. Jons har kunnat lämna sängen efter sin lunginflammation och går nu omkring stödd på en käpp som en orkeslös gubbe. Han har legat på distriktslasarettet, och Erdme och töserna ha under tiden varit omhändertagna av främmande människor. Nu när vattnet håller på att rinna bort, kan kärrbefolkningen äntligen vända tillbaka. Men Gud bevare en väl för vad de återfinna där! Boningshuset, som Jons och Erdme byggde sig för femton år sedan, det står visserligen fortfarande upprätt — men det ser bara så ut. Om man skakar på det ordentligt, så faller hela rucklet i en hög. Stiger man in, så stinker det gyttja och förruttnelse. Eer-golvet har svällt upp, kokspisen har spruckit mitt itu, och vad som är kvar av eldstaden ser ut som en väldig mullvadshög. Den fyller hela rummet med lera och tegel ända bort till hörnet, där bordet står. Det är alldeles omöjligt att bo där. Därför beslutar Erdme att flytta över till ladugården med sin alltjämt sjuklige man och sina döttrar. Kreaturen hade bärgats av ingenjörssoldaterna, som ankommit med extratåg från Königsberg på olycksdagen. Och den lilla hästen hittades mycket riktigt på landsvägvallen, dit han hade tagit sig fram. De få nu samtliga nöjas med vänstra sidan av ladugården. Den högra, där svinen hade sin plats förut, blir boningsrum. 232