Jons är tillfreds med alltsamman, men töserna vill inte gå med på saken. Att bo i en svinstia, det borde bonddöttrar inte behöva nedlåta sig till. Det är en förnedring. I synnerhet när man är på vippen att bli fröknar. Men det hjälper dem inte, att de äro förargade, och det tröstlösa tillståndet varar för övrigt inte evigt. För till den plats, där Jons och Erdme för längesen med grannarnas hjälp mödosamt byggde sig ett hus av fyra timmerstockar, kommer det en vacker dag timmermän, och långsträckta arbetsvagnar komma lastade med timmer och bräder. Det är sannerligen ett annat slags husbygge än den gången! — Raiffeisen-f öreningen lämnar bidrag, och vad som ytterligare kan fattas, det ligger förvarat i sparbanken. Byggmästaren har gjort upp en ritning med storstuga och lillstuga, med ett par kammare och visthus-bod, och i stället för det lerbestrukna tegelåbäket skall en blänkande kakelugn resa sig i glans. Vid samma tid inträffar en händelse, som gör familjens stolthet ännu större. Den stora olyckan, som övergått kärret och dess invånare, hade ej blivit obemärkt i stora världen. Huvudstadens tidningar ha innehållit långa och utförliga skildringar, och såväl den räddande Noaks ark som den döda kvinnan flytande i sin bädd ha blivit beskrivna och avbildade. Om den stackars mor Witkuhn, som led så länge och så tåligt här på jorden, kunde se ner från sin himmel, så skulle hon till sin förvåning finna sig firad som en berömdhet. 233