I de stora städerna ha de vackra unga damerna dansat och ätit, sjungit och spelat teater till förmån för översvämningens offer. De ha sålt konfekt, vykort, hattnålar, champagne och kyssar, och om turen har varit god ha de kanske rent av fått sig en man på köpet. Men framför allt har man letat igenom sina skåp och garderober och plockat fram en massa gamla saker, som måste anses mycket värdefulla för de fattiga kärrinnevånarna, som förlorat sina tillhörigheter: högtidskläder, som voro moderna för sex år sedan, underkjolar med slithål, halvskalligt pälsverk, malätna sporttröjor, utdansade sidenskor och uttrampade lackskor, spöklika badkappor och till allt detta hattar för alla årstider, visserligen urblekta, snedvridna, tillbucklade och regnskadade, men för dessa vildmarksbor säkert höjdpunkten av all jordisk prakt. Även de fina herrarna ha gjort sitt bästa. En del ha skänkt sina gamla alpkostymer; det har nämligen föresvävat dem något minne av högmossen. Andra ha föredragit att ge vita flanellkostymer, eftersom ett sådant där kärr i alla fall inte ligger så långt från havsstranden. Men nästan alla ha med hänsyn till de nödlidandes egenskap av lantbor gett sina gåvor en anstrykning av sommarnöje. Endast några få ansågo det som ett lämpligt sätt att bli av med sin gamla balstass. Den ena kistan efter den andra kördes till järnvägsstationen och avsändes med iltåg till kvinnoföreningen i Heydekrug. Äntligen, äntligen ska de stackars halvnakna kärrmänniskorna få något att ta på sig! När föreståndarinnorna få se all den brokiga grann 234