låt, som packas upp för dem, slå de ihop sina händer i förfäran och anse först att den inte alls kan erbjudas deras skyddslingar. De plocka ut allt, som i alla händelser kan komma till användning, och tänka gömma undan det övriga. Men då känna de våra kärrmänniskor dåligt. Knappt ha dessa fått nys om vilka härligheter som ha kommit flygande för deras räkning, förrän de storma det Schmidtska magasinet och med list och våld försöka riva åt sig det allra finaste de kunna få fatt i. Undra på det! Den som har gått klädd i smutsiga trasor hela sitt liv och rotat i den svarta kärrdyn, kan han vara hågad att avstå från att få del av återskenet från fjärran lysande paradis? Det blir ett avundsjukt gräl om varenda glittrande trasa. Den som har fått något varmt och mörkt i händerna känner sig föraktad och bedragen. Skällsorden flyga omkring, och därutanför görs det upp bytesaffärer, som väl rivas upp sina tio gånger och först sluta framemot skymningen med ett stilla slagsmål. Redan på hemvägen ta många på sig vad de ha lyckats komma över och se ut som om de komme raka vägen från dårhuset. Många spegla sig för vart hundrade steg i vattnet i dikena, och alla äro rädda för varandra, för ingen är säker på att man inte ska stjäla från honom något i mörkret. Den gamle rånmördaren lär någon ha sett, där han stod barhuvad, stödd mot ett träd vid landsvägskanten, och sysslade med en hemlighetsfull cylinderhatt, som han än tryckte platt mot bröstet och än med en fundersam min lät springa upp igen. 235