Även Erdme och hennes bägge flickor kommo hem med en rik laddning. De ha försmått de lätta och ljusa tygerna och hållit sig mer till det stadiga och högtidliga, för Erdme kom ihåg sin gamla ed att hennes barn en gång skulle gå klädda i siden och sammet. Och det kan de verkligen göra hädanefter. Bland annat finns där en klänning av himmelsblå sammet, djupt urringad och besatt med glittrande pärlor. Den ska nu Katrike få bära vid sin konfirmation och därigenom överglänsa till och med de förnämsta tyskarnas döttrar, som till folkets avund och förargelse alltid stå kring altaret i vita mollklädningar. Då den förra ägarinnan måtte ha haft ett betydande omfång, kan det tas bort så många våder vid tillskärningen, att det räcker till en söndagsklänning åt Urte också. Och när den är färdig, är det fortfarande så många lappar och flikar över, att Erdme rikligt kan besätta sin egen blus med dem. När konfirmationsdagen kommer, åka de sålunda alla tre till kyrkan i himmelsblå sammet. Och människorna i Heydekrug äro avundsjuka och skratta bakom dem. Men den som inte skrattar, det är pastorskan. Knappt har hon fått syn på Katrike, som dyker upp bland läsbarnen som en brokig paradisfågel och drar allas blickar till sig, förrän hon hugger henne i hennes sammetsskärp och drar henne med sig in i prästgården. »Men flicka då, hur har din mor kunnat understå sig att vilja låta dig träda fram för Herrens altare i en sådan utstyrsel? » 236