Och hon vill sannerligen skicka hem henne igen. Men Katrike gråter och ber, tills pastorskan känner sig rörd till medlidande. Och så hämtar hon fram en svart ylleschal ur ett skåp och kastar över axlarna på henne. Så klädd kan hon få lov att konfirmeras. Ända framme i en av de främsta bänkarna sitta Baltruschats, begapade och avundade. Det är bara det, att man får skämmas lite för J ons, för att han inte är tillräckligt fin. Erdme känner sig visserligen bittert besviken där hon får se familjens stolthet tvungen att gå bakom prästen så där svart och oansenlig, men hon tröstar sig snart. Om Katrikes glans också är gömd i ett simpelt fodral, så finns den där i alla fall. Och hela hennes kommande liv skall endast tjäna till att ytterligare utveckla den. Hon omfamnar Urte, vars ögon äro ännu blåare än sammeten, som hon bär på sig, och under sången och bönen tänker hon på deras blivande män. Och Jons tänker under sången och bönen på sitt växande hus, som redan lyser långt över kärret med sina släthyvlade väggar. Vem skulle ha vågat tänka på så mycken prakt och härlighet under de gångna åren? Och alltsammans har flitiga händers arbete hämtat upp ur kärrdyn, som ligger där i sega och ofruktbara skikt över det svarta grundvattnet, färdig att uppsluka vad som anförtror sig åt den. Erdme fattar under bänken Jons hårda arbetsnäve och tänker: »Har det inte varit någon osämja mellan oss, när vi hade det svårt, har vi till och med dragit 237