Även den långe Sinailus är en gammal man nu. Hans fjärde hustru, som ingen har något gott att säga om, lär slutligen ha förargat sig på honom så att hon blivit sjuk, och om lyckan är god, så kommer han kanske därhän att han får ta sig sin femte. Ulele skriver ett par gånger om året, och tvålarna som hon skickar lukta allt bättre och bättre. Hon är för längesen gift med sin överbokhållare. Han är delägare i fabriken, och de bägge kompanjonerna komma mycket bra överens. — Där ser man, vad en duktig flicka kan åstadkomma! Och grannen Witkuhn? Herregud, vad han har fallit ihop! Han har en piga, som sköter hushållet åt honom, och själv strävar han och står i från morgon till kväll med krokig rygg och kraftlösa armar och försöker få jorden att ge ifrån sig så mycket att han kan livnära sig av det. Men alltjämt står han till tjänst med råd och hjälp, och alltjämt ser han åt sidan när han talar med Erdme, och hans underkäk darrar. Men det har nu helt och hållet blivit en vana hos honom, och så kommer det väl att bli, tills allt annat också är stilla. Han är som en trogen väktare, som i hemlighet håller utkik på gården tvärs över vägen, och fast det är främmande rikedom som han bevakar, frågar han inte efter, om han själv fryser och är sömnig. XVI. Jons och Erdme sitta i trädgården mellan de blom-kantade rabatterna och se kärvänliga ut och smekas. Det är nämligen deras silverbröllopsdag. 243