En bröllopstårta har bakats, och likaså en saffrans-krans, men orsaken är det ingen mer än Katrike som vet. Katrike hade tänkt att skänka dem en myrtenkrans av silverpapper och redan tagit mått och så vidare, men det var i alla fall för besvärligt att styra om det, och så fick saken bero. Och det är bra så, för nu kan folk då inte få något att prata om. Den glada vårsolen skiner hett på deras gleshåriga hjässor. Jons tar sin mössa, som ligger bredvid honom på bänken, och sätter den på henne. Hon kan inte annat än skratta, högt för ett sådant skämt har han inte hittat på under alla tjugufem åren. Och innerst i sitt hjärta känner hon riktigt varmt och tryggt, hur kär hon har honom. I tjugufem års tid ha de nu gått vid varandras sida, flitiga och lyckliga, och aldrig har ett gräl stört sämjan dem emellan. Han har aldrig berusat sig — utom på bröllop förstås, och en och annan gång på torgdagarna, men det hör ju till — och slagit henne har han heller aldrig. Han har varit en god man, och därför tackar hon honom nu med tårar i ögonen. Och till och med han gråter en smula, för en sådan dag kommer inte igen. Och de erinra sig den unge pastorn med drömtydar-ögonen och de två vigselvittnena, som luktade stall på söndagen också. De erinra sig även hur de senare på kvällen sutto i landsvägsdiket vid Matzicker skog, och då titta de sig försiktigt omkring för att se om ingen lyss på dem. »Kommer du ihåg», säger Erdme, »allt vad vi lo 244