vade varandra då? Det var inte lätt att hålla det, men vi har i alla fall gjort det, för det har aldrig varit någon osämja mellan oss.» Och han säger: »Det är din förtjänst.» Och hon säger: »Det är din också.» Och de äro glada, som två människor ju kunna vara, när de över förväntan ha lyckats med en god plan. »Gudskelov!» säger Erdme. »Nu har vi det värsta undangjort för inte kan det väl hända oss något ont nu?» Och han säger: »Det kan så tusan heller.» Och så sitta de än en stund hand i hand i det varma solskenet och tänka: »Nu kan det egentligen aldrig bli härligare.» Men det blir mycket härligare ändå! Mycket härligare blir det. Just som de ämna gå till sitt arbete igen som alla andra dar, då får Erdme se att en vagn kommer körande nedför kavelbron — en riktig herrskapsvagn, sådan som man sällan får se här. Och Jons känner igen de två bruna hästarna från »Germania» och tror naturligtvis att det är några herrar från regeringen som äro ute på inspektion i kärret. Men allt eftersom vagnen kommer närmare märka bägge, att det inte sitter några herrar i den, utan bara en dam. Och egentligen sitter hon inte heller, utan står upp och håller ett vitt parasoll i handen, och med det vinkar hon åt dem och vinkar om igen. »Herregud!» säger Erdme och sjunker tillbaka på bänken som en livlös. Men då svänger vagnen redan in på inkörsvägen och stannar framför gårdsgrinden. 245