Katrike kommer springande ut ur huset. Hon har bränntång och silkespapper i handen, och runt kring tinningarna sitter det små krulliga lockar. Jo, verkligen — det är Urte, som nu kallas Ortrud. Hon hoppar ner ur vagnen, klädd i en fin, grårutig ylleklänning, och bakom henne springer en hund, som aldrig någon har sett maken till förut. Han har snövit, lockig päls, är större än en varg och magrare än en hind. Men att Urte är mager, det kan ingen påstå. En barm har hon, som inte är någon likbräda just! Och violbuketten i tredje knapphålet vaggar som i en gunga. Sina blåklintsblå ögon har hon fortfarande kvar, men hennes hår har blivit gullgult, och hennes läppar äro så röda som rödbetssaft. När Erdme har kysst och klappat om henne, böjer hon sig ner framför henne och känner prövande på hennes klänning och hennes skor. Och när hon lyfter en liten smula på kjolen, vad får hon se då? En underkjol av rent •— man vågar inte uttala det, inte tänka det ens! — en underkjol av rent siden, av resedafärgat, prasslande, frasande siden. Vid varje steg hon tar, frasar sidenet. Det låter alldeles som när vinden susar ute i rönnarna. Jons står inklämd mellan gårdsgrinden och staketet och vågar sig inte fram till sin högförnäma dotter. Hon måste själv ta honom i hand och dra fram honom ur hans vrå. Och hon kysser honom också, men man ser att hon inte gör det så allra värst gärna. Katrike har hastigt sprungit in igen för att kamma ut de små krulliga lockarna, och när hon kommer tillbaka har hon sin rödblommiga klänning på sig och 246