ville gärna höra ett beundrande ord för egen räkning också. Men det är det ingen som ger henne i dag. Den vitlockiga hunden, som ser ut som om han skulle gå sönder, ifall man tar i honom, står mitt på gården och ser sig omkring med stora förvånade män-niskoögon. Han vänder sitt smala, vädrande ormhuvud än åt höger och än åt vänster, som om han inte alls kunde få klart för sig, hur han i en hast kommit in i en så illaluktande omgivning. Den ursinnigt skällande bandhunden, som springer som förryckt kring sin koja och sliter i kedjan, bevärdigar han inte med en blick. Kofferten packas upp. Det är en lackglänsande läderkoffert, hög som ett hus och välluktande som skärp av ryssläder. Och när Urte böjer sig ner över den i sin högbarmade fägring och med sina svällande höfter, då förstår man, att hon kan leda männen som man leder lamm till torgs. Jons får ett tobaksskrin som är av polerat trä och inlagt med silver. Han får också någonting att äta, och det ska vara mycket finare än sardiner i olja. Det ser ut som små svarta runda gryn och smakar inte olikt salt fisk. För Erdmes räkning kommer det fram en mörk sidenklänning men spetsinsättning och med rysch kring halsen och ärmarna. Katrike får också en klänning, en ljusblå flickdräkt med tyllblus och dessutom en ljusgul halmhatt, som böjer och fjädrar sig när man rör vid den. Men det allra vackraste har jag inte nämnt ännu: det är silverkransen. Inte en silverkrans av försilvrade pappersblad, sådan som Katrike hade varit nära 247