att ge, utan av verkligt gediget tungt och klirrande silver, och dessutom en likadan liten bukett för Jons att sticka i knapphålet. Och nu är det slut med all hemlighetsfullhet. Erdme måste sätta på sig sidenklänningen och brudkransen av silver och Jons får verkligen buketten instucken i knapphålet. Och nu sitta bägge två i brudsätet, dricka utländskt, sött vin och ha det bra på allt sätt. Bägge flickorna gå och pyssla om dem, och till och med Jette, den otrevliga varelsen, gör sig rent otroligt älskvärd. Men så har hon också blivit begåvad med ett grönt förkläde och ylletofflor, så att hon inte ska gå och slamra om rnornarna. Det är bara en, som inte är tillfreds —• och det är den store, magre, vitlockige hunden. Han fnyser och vädrar, och när man drar in honom i stugan, springer han genast ut igen. Inte heller vill han röra maten, som sätts för honom. Urte måste ge honom lite av det medförda hundbrödet, annars skulle han väl rent av svälta ihjäl. Urte förklarar: »Det är en sibirisk vinthund eller barsoi, som de också kallas. Han är av en mycket gammal och förnäm ras och har en stamtavla som går minst hundra år tillbaka i tiden. Hon har fått honom av en rysk greve, som var god vän till en av hennes vänner och även till henne. Han heter Petruschka, och alla skratta när de få höra det, för »petruschka» betyder persilja. Erdme kan inte göra något annat på hela långa dagen än sitta och se på sin hemkomna dotter och se på henne om igen. När hon sitter på den hårda trästolen — någon bättre 248