finns det ju inte — och ler med sina mörkröda läppar och hennes gullgula hår riktigt lyser kring henne, då känner Erdme det som om hon borde krypa in i en mörk vrå och gråta och be att Gud inte ville straffa henne för denna överväldigande lycka. XVII. Urte — som nu kallas Ortrud — har fått en säng bäddad åt sig i lillstugan, och när Jons och Erdme stiga upp på morgonen, våga de knappt röra sig — så rädda äro de för att de ska väcka dottern. Men hon låter inte störa sig. Hon sover i lugn och ro till långt fram på förmiddagen. Det tar en timme för henne att kläda sig, och när far kommer hem från åkern för att få middag, har hon alldeles nyss blivit färdig. Erdme har kokat kaffe, som kostar två mark skålpundet, och springer mellan kokspisen och dörren till lillstugan för att lyss efter när det är tid för Urte att frukostera. Då bär hon in alltsammans till hennes säng och är mycket noga med att ge akt på, om hon låter sig väl smaka. Hon ligger där som en ängel i sitt spetsbesatta nattlinne, med sitt yviga gullhår och den lilla gropen under hakan, och ringarna, som hon bara tar av när hon tvättar sig, blixtra som röda och blå solar mot det rutiga täcket. Och nu är den tiden inne, när hon brukar berätta en del om sig själv. Men mycket blir det inte. Och långa tider går hon förbi med tystnad. Att hon har varit vida omkring i världen, det vet Erdme redan av 249