hennes brev, men vad hon har haft för sig överallt, det lämnar hon henne i okunnighet om. Många män ha velat gifta sig med henne, men det har aldrig blivit något av med det. I fråga om de rika och högt uppsatta ha föräldrarna lagt sig emot det, och de andra har hon själv gett respass. När hon var uppasserska i Königsberg, hade alla studenterna sprungit som galna efter henne. Många duellerade för hennes skull, och några hade skjutit ihjäl varandra. Till slut kunde hon inte stå ut längre med den myckna blodsutgjutelsen utan gav sig därifrån och for till Berlin. Och där som först hade livet börjat riktigt ordentligt. När Erdme frågar henne, vad hon tänker ta sig till för framtiden, skrattar hon bara, stirrar ut i rymden med ett obestämt uttryck i sina klarblå ögon och säger: »Gör dig inga bekymmer för mig, mamma lilla! För en sån som mig ligger rikedomen färdig att plockas upp på gatan. Men först skulle jag vilja vila ut mig lite grand här.» Det gör hon också grundligt. Hon tar sig aldrig något för eller bekymrar sig om någonting. Hon sitter än inne i fönstervrån, än ute på trädgårdsbänken, betraktar himlen och småler. Bara sina kläder håller hon i ordning. Hon sätter sina skor på läster och borstar och pressar dem, och hennes fingrar, som se runda och läckra ut som små korvar av marsipan, föra nålen snabbt och säkert. Erdme går fortfarande som under inflytande av ett trolleri. Vilket arbete hon än håller på med, tänker hon alltid på sin hemkomna flicka, tar sig någon förevändning 250