att vara i hennes närhet och kretsar omkring henne bara för att tyst och andäktigt få betrakta henne. Ofta är hon ängslig av idel stolthet, så att hon skulle vilja säga: »Men var då någon gång som du var förr.» Men hon vet, att det kan Urte inte längre. Därtill har hon varit borta för länge och har haft för många tyska läromästare. För att Urte kan skönskrift och franska, det har hon talat om, och hon har till och med tagit balettlektioner. Erdme vet visserligen inte riktigt vad det är för någonting, men det måste väl vara det finaste, som man kan få lära sig här i världen. Ofta tar hon Jons i hand och säger: »Men så var då glad! Var glad!» Men han är inte glad. Han är orolig, när han är tillsammans med sin dotter, och han känner sig generad för henne. Han vet inte vad han ska tala med henne om eller hur han ska hålla skeden när han äter, och sitt bröd skär han i hemlighet under bordet. Till att börja med försökte hon att vara smeksam mot honom och kallade honom »kära lilla pappa» och sådant där. Men när han inte ville veta av det ntan såg åt ett annat håll, blev hon också orolig, och nu talar hon inte med honom mer än vad som är nödvändigt. Det ligger ännu inte något ont emellan dem, utan de äro bara främmande för varandra, och det bli de mer och mer för var dag. Erdme ser det med bekymmer. Hennes hjärta blir tungt, när hon ser hans tysta avståndstagande, men man kan ju ändå inte tvinga honom att hålla av henne. Vad Katrike beträffar, så är hon alldeles som förryckt. Hon vill härma efter sin syster i allting men går inte i land med det. Hon putsar naglarna, sminkar 251