närvarande måste man nöja sig med en något anspråkslösare. »Hur mycket ungefär menar ni med 'anspråkslös’? » frågar lille herr Tuleweit och bockar sig inte längre. Erdme får hjärtklappning. Hur mycket kommer hon att säga? Och Urte säger: »Ja, så där en fem tusen mark.» Fem tusen mark har Jons på sparbanken. Det är vad han och hon själv skrapat ihop i tjugu års tid. Men de pengarna kan Urte inte mena. De ska ju vara deras stöd och tillflykt när ålderdomen kommer. Hon tänker säkert att lägga till vad som fattas ur egen ficka. Och det behövs troligtvis mer ändå, för herr Tuleweit blir lång i ansiktet och säger att man lätt blir bemött som en ovederhäftig pratmakare när man har så lite att erbjuda. Men han ska i alla fall försöka, han ska nog kunna hitta på råd och hoppas på en riklig belöning sedermera. Sedan tömmer han sitt vinglas och lovar att komma tillbaka om en vecka. »Tänker du verkligen ta de femtusen ur din egen ficka?» frågar Erdme full av tacksamhet. »Det skulle jag mycket gärna vilja göra», säger Urte och skrattar, »men om jag hade så mycket, så skulle jag behöva dem själv.» »Men var ska vi ta dem ifrån då?» »Där far har satt in dem», svarar Urte. »Är det inte nog med det, att jag avstår från min andel?» Erdme vill säga något, men hon kan inte. Det är som om hon hade en klump blånor i halsen. Allt ska väck! Allt ska väck! Bara för att Katrike ska få ett eget bo. 254