Och Katrike, som hela tiden har stått och lyssnat inne i kammaren, kommer nu utspringande och är nyfiken. »Vem blir det? Vem är det? Hur stor gård har han? Hur många hästar har han i stallet? Hur många nötkreatur beta på stranden? » Då får Erdme mål i munnen igen. »Ska det bli av för det priset, då kan du lika gärna slå giftermålet ur hågen. Allt vad han har sparat ihop ger far dig aldrig.» Och Katrike tjuter och rullar sig på golvet. Sin godsägare vill hon inte släppa. Den har hon fått löfte om, sen hon var barn i världen. Han tillkommer henne. Hon ska ha honom, det gör hon anspråk på. Erdme vet inte till sig. Barnet har rätt. Det har aldrig varit tal om något annat. Och aldrig har hon tänkt sig något annat själv. Hon lyfter upp Katrike och smeker henne och lovar henne guld och gröna skogar. Jons kommer hem från ängarna, ser de förgråtna ansiktena och förvånas. Men han frågar ingenting. Det har han för länge sen vant sig av med. Erdme, som inte har det allra renaste samvete, går ur vägen för honom så mycket som möjligt. Men till slut måste hon ändå komma ansikte mot ansikte med honom, och då vet hon sig ingen annan råd än att försöka med förebråelse. »Du har inget hjärta för dina barn», säger hon, »och henne aktar du för ett rep om din hals.» Han frågar : »Vem har satt i dig det? » Och hon säger: »Det ser man av ditt uppförande. Du kunde inte ens tåla Katrike förut, och sen Urte kom hem igen, är det ändå värre. Du är en kumetis » 255