Att rycka ifrån honom geväret vore en smal sak, men vad skulle det tjäna till? Man kan ju inte aga sin hustru, när två personer stå och se på. Därför håller han sig lugn och säger bara: »Granne, har du någon gång hört talas om hemfridsbrott och hot med livsfarligt vapen? » Grannen Witkuhn svarar inte, men ställer sig framför Erdme på så sätt att han skyddar henne med sin kropp. »Jag uppmanar dig alltså att lämna min mark och grund — för första, för andra och tredje gången.» Grannen Witkuhn rör sig inte ur fläcken. Hans högra pekfinger ligger nära avtryckaren. »Gott», säger Jons, »nu går jag till en advokat och tar ut stämning. Men piskan tar jag med mig, och möter jag de bägge flickslynorna under vägen, så ska de få all den stryk, som deras mor har att fordra.» Erdme stönar högt och sjunker sen helt och hållet ner på marken. Men han bryr sig inte det ringaste om henne utan går sin väg . . . Till någon advokat gick han inte, och inte heller mötte han flickorna. Han sov med Petruschka i en höstack, och när han sen kom hem på morgonen vid den tiden när kreaturen skulle ha foder, då fann han boet tomt. — Ingen hustru, inga döttrar, ingen piga. De ha allesammans flytt över till grannens. Man kan höra deras röster tvärs över vägen. Sparbanksboken är också borta. Av allting, som var hans igår, har han bara kvar den främmande hunden, som ser på honom med sina be-drövade människoögon, som om han ville gottgöra den missgärning man har förövat mot husbonden och som i grund och botten är dennes egen missgärning. 262