råmande från korna, som inte ha blivit mjölkade på morgonen och kanske inte heller fått foder. Hon säger därför till Jette, att hon ska gå dit och ta en spann med sig. Hon vägrar först, för hon är rädd för att hon ska få stryk, men till slut går hon ändå. Och när hon kommer tillbaka talar hon om, att husbonden hade suttit på hackelsekistan med huvudet i händerna och Petruschka vid fotterna. Och ingen av dem hade så mycket som sett åt henne. Och så fortsätter Urte att berätta. Klockan tre på eftermiddagen hade unga herr Schmidt fått lov att ge sig i väg, men vid bordet intill — ja, där satt det ett par förnäma unga herrar med ärr i ansiktet och guld-bågade pincenéer. De hade länge försökt att bekanta sig och skålat med dem och så vidare. Och till slut hade de flyttat tillsamman vid ett bord och suttit och druckit och haft trevligt ända till kvällen. Dille herr Tuleweit hade de främmande herrarna först tagit för flickornas far, men när de sen hörde, att han bara var en böneman, då hade det inte varit någon ända på skämtet, så att han inte visste sig någon annan råd än att snarast möjligt försvinna. Och då som först hade det gått riktigt trevligt till. Och de fnittra och blinka åt varandra och hålla ett ändlöst hemlighetsmakeri. Erdme ville helst sköta om hushållet åt grannen Witkuhn, men hennes rygg är som den vore knäckt av slaget med stören. Därför råder också Urte henne att skaffa sig ett läkarebetyg i tid, för den blivande skilsmässans skull. Klockan fyra på aftonen spänns den fina vagnen för 264