där mittemot, och Jons reser sin väg ntan att vända ansiktet åt deras håll. Nu är tiden inne att hämta över det som inte kunde tas med kvällen förut. Framför dörren —• nyckeln bär Brdme på sig — har Jons spikat fast ett par bräder till skydd mot inbrott. Dem kan man rycka loss med två fingrar. Det är så man kan skratta. Urte och Katrike plocka hastigt ihop sina tillhörigheter, och även hon själv pekar ut vad hon behöver för att kunna kläda sig i söndagsstass. Bikaså måste var och en ta sina sängkläder med sig för hur ska grannen Witkuhn kunna dra försorg om så många gäster? Jons får se sig om efter vad han ska ligga i! Fjä-derbolstrarna få följa med, och därjämte mycket annat, så att grannens kärra får tillryggalägga kavelbron fyra gånger med full last. Svårast blir avskedet från korna, som Brdme inte ens kan mjölka själv — så ont har hon i ryggen. Hon klappar dem bara och lägger för dem hö, medan hon tänker: »Det vore väl, om jag hade dem därborta också!» Till och med den nya har redan blivit henne mycket kär, och ändå har hon knappt hunnit att se henne riktigt ännu. Sen få också grisarna sin mat, och sen bär det av hem. Fram emot midnatt blir det ett förskräckligt väsen utanför grannens hus. Tunga slag falla mot fönsterluckorna, och Jons skriker — det hörs på rösten att han är drucken: »Tjuvpack! Rövare! Kom ut ni! Jag slår ihjäl er, tjuvpack! Först ska jag slå ihjäl 265