henne, den horan! Och sen hennes» —■ »älskare» säger han inte, utan ett mycket fulare ord. Och likaså skäller han ut döttrarna och pigan och hotar med att slå ihjäl allesamman. Urte och Katrike ligga på knä vid sin mors säng i bara linnet och skrika högt vid vart slag som hotar att spränga fönsterluckorna. Och i farstun utanför storstugan står grannen Witkuhn och ropar genom nyckelhålet, att de kan vara alldeles lugna, för han har sa; longsgeväret i handen, och om han därute bryter sig in, så är det ute med honom. Men till slut går den rasande mannen sin väg, och även Petruschkas gnäll och tjut dör bort så småningom. Morgonen därpå blir det ett långt samtal mellan grannen Witkuhn och Erdme. »I går tänkte jag ännu, att du skulle kunna vända tillbaka till honom», säger grannen, »men i dag inser jag, att bron är riven. Gör nu som du tycker är riktigt. Jag ska stå dig till tjänst i allt vad du önskar.» »Jag vet varken ut eller in», säger Erdme. Och grannen säger: »I hela mitt liv sen jag träffade dig har jag ansett det som den största lycka på jorden om du kunde bli min hustru en gång. Men nu när det med ens har blivit en möjlighet, så inser jag, att jag inte skulle kunna förmå mig till det. För då skulle alla människor säga, som han skrek i natt som var, att vi har stått i olovligt förhållande till varandra alla åren.» »Det var ju inte långt ifrån att det blev så», säger Erdme. »Om det hade blivit så», svarar grannen, »då skulle vi för längesen ha bitit huvudet av skammen och inte 266