och när han åker hem på kvällen är han drucken. Och den främmande vita hunden, som tillhör det där kvinnfolket som är hans dotter, springer bredvid vagnen. Men i dag kommer han till fots. Och stadigt går han inte nu heller. Men hans gång erinrar mer om en sjuk än en drucken person. Därför öppiiär kärrfogden det lilla fönstret, genom vilket käppen med läderbörsen förr brukade stickas ut, och ropar efter honom: »Jons, kom in ett tag!» J ons blir förskräckt och låtsar som om han inte hade hört, men kärrfogden är envis, och därför måste han bekväma sig till att vända om. Han stiger in i rummet, och Petruschka följer med honom. Hunden springer genast fram till kärrfogden, sticker sin långa ormnos i hans hand och lyfter upp sina fuktiga ögon mot honom som om han ville säga: »Här måste du hjälpa!» Kärrfogden behöver bara kasta en enda blick på Jons för att se, att denne är så gott som en förlorad man. Men han vet, att stora ord bara göra folk uppskrämda och skygga, och därför säger han liksom i förbigående: »Jag tyckte att du åkte förbi här i vagn i morse. Har du låtit den stå kvar nånstans?» »Ja», säger Jons, »den har jag låtit stå kvar.» »Var nånstans då? » »På — på — landsvägen.» »Men varför gjorde du det?» »Joo — ja.» Mer går det inte att få ur honom. »I så fall går vi och hämtar den med detsamma», säger kärrfogden och tar efter sin mössa. Men det är Jons inte med om. »Det tjänar ingenting till», säger han. 272