»Varför tjänar det ingenting till?» »Därför att hästen är borta.» »Var är den då?» »Vem kan veta det?» »Jaså», säger kärrfogden med tonvikt på ordet. »Du har varit full och lagt dig i diket för att sova ruset av dig. Och under tiden har någon kommit och spänt ifrån hästen för dig.» »Vem kan veta det?» säger Jons. »Och så går du här förbi utan att göra någon anmälan? Bryr du dig inte om att få igen din vackra bruna häst?» »Det gör detsamma», säger Jons. »Förr i världen tyckte du inte att något sådant kunde göra detsamma.» »Då hade jag korna också därhemma.» »Är de inte där nu då? » »Där finns ingenting. Grisarna har de väl också varit och hämtat i dag, tänker jag.» »Vilka då? » »Erdme och flickorna.» »Och det låter du lugnt ske?» »Det gör detsamma.» Och därvid blir han. Petruschka ser fortfarande upp till kärrfogden, som en människa ser upp till en räddande gudom. Han stryker kräket över den svankiga ryggen och ser att pälsen är tovig och svartgrå och skorvig av sår. Och han frågar: »Hur kommer det sig, att den främmande hunden har tytt sig till dig? » »Det har blitt så», säger Jons. »Vet du, vad din dotter är för en?» frågar kärrfogden. »Nej, och jag vill inte heller veta det», säger Jons. Resan till Tilsit. 18 2^3