Därmed går han. Kärrfogden telefonerar till alla polismyndigheter runt omkring angående den stulna hästen och har sedan en sömnlös natt. Nästa morgon skickar han bud efter Smailus. Han kommer linkande på krycka, och hans ögon äro helt och hållet glasartade. Men sitt käcka polackansikte har han fortfarande kvar, och hans stora mustascher yva upp sig så djärvt som om han när som helst vore färdig att leverera moskoviterna en batalj. Men han levererar inga bataljer vidare. Det har hans fjärde hustru ordentligt dragit försorg om. Om Gud vill och hon dör, så skulle hon vara i stånd att dessförinnan väcka avsmak hos honom för den femte. »Hur är det nu fatt med Baltruschats?» frågar kärrfogden. Och så får han veta det nödvändigaste. »Varför har du inte frivilligt kommit till mig och talat om det?» Hans hustru hade inte velat det. »Varför har din hustru inte velat det? » Jons har en gång pantat en get för henne, och det vill hon ta hämnd för. »Och vad har inte hon pantat för honom?» Smailus skrattar skadeglatt. »Det kan inte räknas upp», säger han. En sådan kvinna som hon överhuvud taget...» Men kärrfogden lyssnar inte på det örat. »Tror du, att Erdme och Witkuhn har haft någonting ihop?» Den frågan är för svår för honom. Att hans egna fyra hustrur ha varit honom trogna, det vet han, men ifråga om andra kan man aldrig svära på någonting. 274