»Du har i alla fall ingenting märkt?» Nej, han har ingenting märkt. Och därför får han gå sin väg nu.--------- — Kärrfogden är inte säker på sin sak ännu. Skall han gå och besöka Erdme i Witkuhns hus, eller skall han skicka bud efter henne? Då får han just se henne gå förbi. Hon haltar visserligen fortfarande och är ombyltad om huvud och rygg, men hon kan ändå släpa sig fram. »Erdme Baltruschat —• kom in ett slag!» Hon står där och ser fientligt på honom. »Det är snygga historier jag hör om dig.» Hon tiger och ser fientligt på honom. »Efter ett tjugufemårigt samliv — skäms du inte?» Men då bryter det löst. Han har slagit henne med en gärdsgårdsstör — han har så när knäckt ryggraden på henne — han har överöst henne med de grövsta skällsord — han har smutskastat hennes äktenskapliga vandel— han har velat misshandla hennes ärbara och ordentliga döttrar, och vad som är det allra värsta —• kreaturen har han låtit stå och svälta, så att hon med knapp nöd kunde rädda livhanken på dem genom att hämta över dem till grannens. Kärrfogden inser genast, att saken står illa för Jons, och att hon har blivit en furie. Med goda ord och lämpor går det inte att komma någon vart med henne. Därför gör han ett försök med hot: »Vet du, vad jag tänker göra nu? Jag ska låta gendarmen bura in dig i häkte.» Men hon bara skrattar åt honom. »Det kan ni ju försöka med. I morgon dag kommer jag att gå förbi här igen lika fullt.» 275