»Bara du inte misstar dig.» »Hur skulle jag kunna missta mig? Han har ju inte gjort någon anmälan på mig. Och inte heller kommer han att göra någon. För här under livstycket har jag doktorns intyg. I det står det skrivet, hur illa det var och att det är ett under att jag blev vid liv. Om någon ska krypa i kurran, så är det han. Och nu flyttar jag till min äldsta dotter. Hon ska bli en rik godsägarefru. I morgon kommer de och tar ut lysning. Och är jag väl härifrån, så vill jag se den som gör mig nåt.» Det är inte trots längre, det är öppet uppror. Det är inte många, som ha vågat uppträda så emot honom under årens lopp. »Vad du nu har sagt, Erdme Baltruschat, det vill jag låtsa som om jag aldrig hade hört. Men ett spår jag dig: det ska komma en dag, och det inte långt till, när du ska skatta dig lycklig att än en gång få ta din tillflykt hos Jons. Vi får väl hoppas, att han tar emot dig då.» Hon biter ihop tänderna och svär vid den allsmäktige guden: »Förr går jag och dränker mig i torvsumpen.» Och därmed linkar hon ut igen och fortsätter bort mot Heydekrug, där advokaten ska råda henne hur hon ska ställa det säkrast för sig, så att inte hennes dotter och måg, som hon offrar allt för, ska dra henne vid näsan. XXI. Pengarna måste hon ut med. Det är ingenting att göra åt den saken. För utan den första avbetalningen kommer gården inte i deras ägo. Av försiktighet skri-276