måste sättas fram för begravningsgästerna, och korset på hennes grav ska vara av gjutjärn. Sålunda är allting ordnat på bästa sätt. Men hon är i alla fall inte riktigt glad till mods. Om hon nu till exempel skulle möta Jons på vägen, hur skulle hon kunna gå förbi honom utan att säga ett ord? Här är nu den långa bron, som leder över kärrsänkan! Och nu måste hon tänka på den vårdag för tjugufem år sedan, då hon flyttade ut på kärret med Jons. Då tittade kabbelökarna förnöjsamt upp ur de blåa vattenpölarna, och hon sade till honom: »Som blommorna där kan klara sig fram utan att drunkna, så kan vi också klara oss fram.» Precis så sade hon. Hon minns det som om det hade varit i går. »Men vad tjänar det till att klara sig fram», tänker hon, »om alltihop går omstyr för en till sist.» Intet ont anande hade hon trott, att de hade kommit över svårigheterna, och osämja dem emellan kunde det inte alls bli tal om vidare. Men så kom den ändå med ens, som en tjuv om natten, och kastade omkull allt — allt som de hade byggt upp. För övrigt går hon och ondgör sig över Katrike. Hon riktigt ryckte pengarna ur händerna på henne —• det var nätt och jämt att hon kunde ge sig till tåls, det kräket, tills Erdme hade häktat upp livstycket! »Men i morgon», tänker hon, »i morgon ska alltsammans bli ordnat och klart.» Ur deras hus ska ingen kunna jaga bort henne, det har advokaten dragit försorg om, och det blivande brudparet har med eller mot sin vilja fått lov att gå in på hennes villkor. Nu är det bara underskriften som fattas. I morgon 278