klockan elva ska de mötas igen i Heydekrug, och söndagen efter nästa kan bröllopet stå. När hon kommer tillbaka till grannens känner hon sig mest som om hon måste lägga sig sjuk igen. Så sönderbruten känner hon sig. Men det är inte ryggens fel, det är utav grämelse över att hon har fått släppa allting ifrån sig. Grannen förstår mer än väl hennes sinnesstämning och försöker trösta henne. Men vad ska han väl säga? Två timmar senare kommer Urte tillbaka. Hon är het om kinderna och ser förtumlad och andfådd ut. Hon hade mött kärrfogden, och kan man tänka sig, att den oförskämde karlen hejdade henne och bad att hon skulle visa upp sitt prästbetyg! Och det inbillade han sig? Hon skaffar sig åtskilligt med sin koffert att göra, men mot den uttröttade modern är hon full av ömhet och tar löfte av grannen att han ska skaffa en skjuts och själv köra henne till Heydekrug dagen därpå. För det kunde bli för mycket för henne att gå den långa vägen två dar i rad. Senare, långt fram på kvällen, faller hon på knä vid moderns säng och smeker henne och kysser hennes händer och ber henne om förlåtelse för allt ont som hon har gjort och kommer att göra henne. Erdme förstår visserligen inte vad hon syftar på, men i dag är hon så vek om hjärtat, att hon gråter sitt ömgottsvar alldeles vått. Och morgonen därpå, när hon skall åka i väg tillsammans med grannen, då börjar Urte likadant på nytt, alldeles som om det hade gällt ett avsked för alltid. 279