Men i dag ger hon knappt akt på det. Hon har inga ögon för någonting annat än det gamla hemmet. Om inte Jons ska visa sig någonstans. Men allting ligger tyst och övergivet därborta. Inte ens Petruschka lyser fram någonstans. Nå, lyser gör han visserligen inte längre — han är så smutsig som aldrig det. Punktligt klockan elva håller vagnen utanför advokatens hus. Hon tänker att fästfolket har kommit i förväg och allaredan väntar på henne, men ingen syns till. Ännu klockan halv tolv syns ingen till, och klockan tolv lika litet. Advokaten har mål att sköta vid domstolen och säger i förbigående, att nu får hon lov att vänta till klockan två, för förr kommer han inte tillbaka. Och när han kommer tillbaka klockan två, har fortfarande inget fästfolk kommit. »Nu är det stängt till klockan halv fyra », säger han. »Det kan ju hända att de kommer under tiden.» Erdme, som sitter på tröskeln och väntar, har för länge sen börjat få ont i ryggen, och grannen försöker övertala henne att gå över till närmaste värdshus ett slag. Där kan hon åtminstone få sträcka ut sig. Men det vill hon inte. Hon är rädd att hon till sist ska försumma mötet med fästfolket. Grannen går och köper vetebröd och lite brännvin till henne, och sen blir det ju drägligt igen. När klockan slår sex, kommer byråföreståndaren ut och säger att nu är det tyvärr för sent i dag. Men kontraktet ligger där ju färdigt för underskrift, och advokaten står gärna till tjänst med att vidimera det i morgon eller när som helst. Det är sålunda ingen annan råd än att fara tillbaka. 280