Erdme har bundit sin sjalett över mun och kinder och säger inte ett ord. Vad ska hon också säga? Man måste ju vara rädd bara för att tänka — så mycket mer för att säga någonting! Även grannen sitter med strupen åtsnörd. Så komma de hem. Vad de finna där är det ingen som tror. Om jag också berättar det tio gånger är det ingen som tror det. Korna äro borta. Grisarna äro borta, sängkläderna äro borta. Likaså allt annat husgeråd från det gamla hemmet. Urte är också borta. Till och med Jette, den slynan, är borta. Grannen Witkuhns piga, som är en ordentlig flicka, får syn på de förskrämda ansiktena och börjar gråta högt. De hade inbillat henne, att det skedde på Erd-mes befallning, annars skulle hon ha ropat grannen Smailus till hjälp eller vem som helst — och därvid kastar hon en skygg blick över till Baltruschats hus. Vad i herrans namn är det alltså, som har hänt? Strax efter klockan elva hade en flakvagn kommit körande, och på den satt fästfolket. De hade förklarat, att nu skulle de hämta allt, som skulle med till den nya gården. Mor Erdme hade allaredan farit dit för att ställa i ordning, och sen skulle hon bara komma tillbaka lite senare för att hämta sina egna saker. Och sen hade de lastat på husgerådssakerna framtill och grisarna bakpå. Korna hade de bundit efter vagnen med rep, och så hade de rest. Och Urte hade skänkt henne fem mark för god uppassning. Jo, det var så sant! Två brev hade de lämnat efter 281