sig på bordet. Vem som ska ha dem, det vet hon inte, för det finns ingen utanskrift på dem. Erdme känner, att hennes rygg blir alldeles stel och utan känsel. Grannen och pigan måste hjälpas åt att bära in henne i stugan. Där ligga breven. Katrike skriver så här: »Älskade lilla mor! Det gör mig mycket ont att behöva skilja mig från dig. Men min fästman, unga herr Schmidt, och hans familj vill ha det så. Tyskarna säga, att det inte är bruk hos dem, att svärmodern genast släpas med till det nya hemmet som undantagshjon. De säga, att de i så fall hellre låta saken bero. Bröllopet kommer att firas i den trängsta familjekretsen, och därför kan jag inte bjuda dig till det. Det är förvisso en sak som också gör mig mycket ont. Kreaturen och de andra sakerna har jag tagit med mig på samma gång, för min fästman, unga herr Schmidt, har skriftligt på alltsammans. Det tjänar sålunda ingenting till att anföra några klagomål. Jag tackar dig så mycket för allt som du har skänkt mig. Och förblir alltid din älskande och trogna dotter r, . Katrike.» Och Urte skriver: »Käraste lilla mamsen! Jag vet, att jag har gjort orätt mot dig, men Katrike ville prompt ha det så. Därför bad jag dig också i går och i dag upprepade gånger om förlåtelse. Hos 282