Katrike stannar jag inte, utan reser från Jugnaten direkt till Berlin. Om jag inte trots mina vackra kläder vore fattig som en kyrkråtta, mycket fattigare än Ulele var en gång, så skulle jag ha tagit dig med mig nu. Men som det nu är skulle vi bara ömsesidigt vara varandra till besvär. Därför vill jag ge dig ett råd: låt skilja dig så fort som möjligt och gift dig sedan med grannen Witkuhn, som ju alltid har tyckt om dig. När man tänker på det alltsamman, så är det som om det vore en sorglig roman, och den får åtminstone lov att ha ett tillfredsställande slut. Till far, den elaka människan, kan du ju i alla händelser inte vända tillbaka. Den otrogne Petruschka får stanna hos honom. Jag vill inte veta av honom vidare. Lev väl, lilla mamsen, och var inte ond på mig. Jag skall snart skicka dig något vackert. Din urte » Så lydde de bägge döttrarnas avskedsbrev. XXII. Erdme ämnar lägga sig, för hennes ben bära henne inte. Då kommer grannen Witkuhn in till henne i kammaren. Han har sin överrock på armen och säger: »Förut var flickorna här. Jag kunde ju låta pigan sova i samma rum som du, men när det kommer till kritan skulle de inte tro henne inför domstolen, därför att hon står i min tjänst. Och om jag också är en gammal man, så står jag nu en gång i misstanke tillsammans med dig, och jag vill inte göra ditt kommande liv tyngre genom att sova en natt ensam med dig under 283