samma tak. Eller i alla fall så gott som ensam. Jag ska därför be grannen Smailus, att han ger mig en sängplats, och fortsätta med det så länge ditt rykte fordrar det.» Då inser Erdme, att hon inte har något tak över huvudet längre. Ty hon kan ju omöjligen driva ut grannen ur hans eget hus. Men eftersom hon vet, att det skulle vara omöjligt att få honom att ändra mening, så låtsas hon gå med på saken. Hon ger honom också ett tacksamhetens ord till avsked och säger, att hon genast ska gå och lägga sig. Men när han har hunnit komma i väg, tar hon efter käppen, som hon måste stödja sig på. Och ser man på — nu bära benen henne igen. Till pigan säger hon, att hon ska gå ut ett slag i friska luften, och därmed lämnar hon gården. Det är en vacker kväll, men. . . Gudi klagat, så vet hon inte, vart hon skall gå. Inför kärrfogden svor hon dyrt på, att hon skulle gå i torvsumpen. Det är lätt att ge en sådan ed, men när man ska hålla den, då känns det ändå rätt tungt. Trots det blir det väl ingen annan utväg än torvsumpen. För vad har hon mera att välja på? På kavelbron stannar hon och kastar ännu en blick bort mot sitt hem. »Det är besynnerligt», tänker hon, »att han aldrig varken syns eller hörs.» Sen han fick sin häst bortstulen, kan han inte åka bort längre. Och till fots går han inte heller förbi. Till och med Petruschka är alldeles som sjunken i jorden. Hon kastar en blick på rönnarna, som nu stå med bär 284