som redan äro halvt om halvt röda, och även trädgården betraktar hon på avstånd. Mycket kan hon inte se, för det börjar redan att skymma starkt, men att solrosorna hålla på att slå nt, det ser hon ända bort-ifrån vägen, och likaså att blåsten har haft omkull störarna till sockerärterna. »Om jag inte vore så stel i ryggen», tänker hon, »så skulle jag klättra över staketet och räta upp dem igen. » Och sen fortsätter hon sin vandring — bort emot torvsumpen. Torvstyckena, som ligga uppstaplade vid kanten, svarta och liksom överdragna med fett, dem har hon själv varit med om att ta upp. Men inte ensam, som hon fick göra en gång i sina unga år. Med pigan voro de tre om det, som man egentligen bör vara. Och Jons hade det tyngsta arbetet, det med själva skärningen. Aftonrodnaden lyser eldröd på vattnet. »Om jag nu hoppar i», tänker hon, »så kommer han I' att tro så länge han lever, att jag i hemlighet har stått i förhållande till grannen Witkuhn. För vem ska säga honom sanningen? Försöker grannen att tala med honom, så slår han ihjäl honom.» Och nu kommer hon att tänka på, att det egentligen inte är så farligt svårt att bli ihjälslagen. Det är mycket värre att hoppa i här. »Hur skulle det vara», tänker hon vidare, »om jag talade med honom först och gjorde allting klart för honom? Han kan i alla händelser inte göra mer än slå ihjäl mig.» Och därvid blir hon så glad till mods, som om det 285