vore en riktigt välsignad sak. Bara hon kan slippa att hoppa i här! Därför går hon genast tillbaka. Att hennes döttrar ha rymt bort från henne sörjer hon inte över längre. Men att kreaturen också äro borta, det gör henne bedrövad. »Hade jag bara haft en enda ko att leda med mig», tänker hon, »så kunde jag i alla fall ha visat mig för honom. Men att stå vid hans tröskel så här rakt som en tiggerska, det är ändå bra svårt.» Och nu tycker hon omigen, att hon hellre ville hoppa i torvsumpen.-------— När hon står vid vägen med rönnarna på båda sidor igen, är det redan natt, men riktigt mörkt blir det ju inte i juli. »Är han inte hemma», tänker hon, »så sätter jag mig vid spisen och väntar tills han kommer tillbaka. » Och nu går hon långsamt uppför inkörsvägen och fram till gårdsgrinden. Bandhunden rör sig inte. Men det var ju sant — den har han förgiftat för att * han hade slitit sig och bitit sönder Petruschka. Det har mor Smailus talat om för pigan. Grinden står öppen. Ja, varför inte? Kreaturen äro för längesen borta — hon har ju själv stulit dem. Han måtte väl åtminstone ha låst husdörren? Men hur skulle han det kunna? Hon har ju nyckeln själv. Hon lyfter alltså upp klinkan och gläntar på dörren till farstun. Då kommer någonting ljust hoppande fram ur mörkret och vädrar och luktar på henne och bara vädrar 286