och vädrar och ställer sig sen framför henne och tjuter, alldeles som en människa kan tjuta. Tjuter han av glädje? Eller av bedrövelse? Ja, vem kan veta? Hennes ögon ha redan vant sig vid mörkret, och när Jons fullt påklädd kommer ut genom dörren till storstugan, ser hon honom tydligt. Hon ser också genast att han är nykter. Han ser bara en smula sömndrucken ut. Och när han frågar vem det är, då svarar hon inte alls till att börja med, utan sjunker bara ihop framför kokspisen. »Nu går han och hämtar en spade eller yxan», tänker hon. Men vad gör han? Han slår upp ytterdörren utåt på vid gavel, så att han kan se henne bättre, och sedan ställer han sig bredvid henne och frågar: »Är det fortfarande för ryggens skull som du inte kan hålla dig uppe?» Nej, nu är det inte ryggens fel längre och inte förskräckelsens heller — nu kan hon inte stiga upp för gråt. Hon faller på knä vid spisen och lägger huvudet mot murkanten och gråter och gråter för att han bara står där och för att han inte går efter spaden eller yxan. Hur skall hon kunna tala om för honom allt, om sparbanksboken och kreaturen? Och sen hur hon har det och har haft det med grannen, alltsammans sant som det är? Och eftersom hon inte vet, vad hon ska säga, ligger hon där och gråter. Då säger Jons: »Flickslynorna är då också väck, gudskelov.» 287