gumma. Och för deras skull fick välkomsthälsningen inte vara allt för hjärtlig. De hade i alla fall sina funderingar, för de tittade på varandra och skrattade i smyg. När det finns en ung son i huset och pigan kommer åkande i tvåspann med sin egen far som kusk! Jurris var lika blyg som hon. Man skulle inte ha kunnat tro det om honom, för han var nyss hemkommen från kyrassiärerna, och den blåvita mössan satt ännu käckt på sned över hans vänstra öra. Men han hade knappt gett sig tid att räcka henne handen, förrän han ivrigt gjorde sig ärende att med drängens hjälp lyfta hennes flyttkoffert ur vagnen. Bara för att slippa tala med henne. Som en kyrassiär såg han egentligen inte ut. Snarare skulle man ha gissat honom vara vid ulanerna, av hans växt att döma. Han var lång och smidig med sluttande axlar, ögonen blå och lugna. Inte mycket skägg på överläppen ännu. Gubben Tamoszus vägrade att spänna ifrån. För det är mer än tre mil till Piktaten, där hans gård ligger, och han ville komma hem innan det blev för sent på natten. Men en bit rökt ål åt han i alla fall och drack ett glas hallonlikör, som inte rev i halsen det minsta. Han märkte med tillfredsställelse att Marinke kom till ett gott hus, och att de femhundra taler, som han skulle ge henne i hemgift, skulle vara väl använda pengar. Sedan reste han iväg, och Marinke satt i kammaren och grät. Men eftersom man snarare tänker på att skratta än gråta när man har fullt upp att göra, så var hon på bästa humör igen redan morgonen därpå. Korna stodo så 295